Emmy?
Ja vet hur du är. Ja vet hur du blir. Ja har alltid levt med de men idag kände jag att jag brött ihop. Träningen brukar alltid göra mej glad. Alltid. Men när ja gick på mattan så kände ja inte så. När min tränare kollade på mej blev ja inte glad. Ja försökte att le men då kom tårarna. Ja torkade dom o tittade bort. När min tränare frågade hur ja mådde så sa ja såklart bra men ja hade velat säga : som vanligt. Som alla dagar bara att just denna stund så släpptes allt ut. De som ja har hållt inne så länge. Inget blir bättre av att gråta. De kände jag. Tårarna hjälper inte. Ja grät inte även om ja hade önskat de. Men va hade blivit bättre? Att alla kommer o frågar hur de är? Ja vill inte ha sån uppmärksamhet. Ja vill inte att nån ska fråga. För de är nåt som bara jag vet. Ingen annan. Ingen annan skulle först. Ingen annan skulle orka höra mej berätta samma sak gång på gång. Därför har ja alltid valt att vara emmy. Emmy den som alltid är glad o som ca som än händer så finns emmy alltid där. De är sån hon är. De kanske inte är emmy. Ja vet inte längre.
